Kodak Professional T-MAX 100
Jag har fotograferat med negativ film vid sidan om det digitala sista året när den analoga andan fallit på. Några 120-rullar svartvitt och färgnegativ har det blivit.
Den här bilden fotograferade jag i november förra året.
Mamiya 7 II, 150 mm, stativ och Kodak Professional T-MAX 100. Skannad med min Imacon Flextight Photo.
Klicka här om ni är intresserade av att se ett fotografi jag fotograferade med min digitala utrustning vid samma tidpunkt.
Det här fotografiet gillade jag bäst när jag synade min framkallade svartvita analoga film som jag fick hem från framkallning häromdagen.
Jag skannade bilden med min Imaconskanner som styrs med hjälp av min gamla Apples Power Macitosh G3, överförde den via en hårddisk till min nya MacPro, öppnade den i Photoshop, beskar och inverterade bilden, städade bort all smuts och damm, justerade svart och vitpunkt, fixade kontrasten som jag ville ha den innan jag tog ner filen till en webbild för att till sista skärpa den för ändamålet…
Det är långsam process och det analoga minneskortet på 120-filmen har bara 10 bilders kapacitet.
Vad tycker jag? Jag gillar negativets format på 6 x7 cm, kornet och övergångarna från ljust till mörkt i bilden. Tidigare kunde den digitala bilden klippa i högdagrarna på ett sätt som inte var snyggt men det har blivit bättre och på min nyaste digitala kamera Sony a7r II är det dynamiska omfånget fantastiskt. Det finns också en känsla och karaktär i den analoga bilden som är tilltalande. Däremot är det lätt att fotografera många bilder som jag inte tycker sticker ut på något sätt men är ögonblicket väl valt och fångat är det en skön känsla att se den skannade bildfilen ta form på bildskärmen.
Vad är tanken med att fotografera analogt för mig? Jag har en jättefin utrustning. Mamiya 7 II med tre objektiv (43 mm, 80 mm, 150 mm) och panoramadapter 24 x 65 mm på småbildsfilm och kamerasystemets egna polarisationsfilter som går att använda på alla objektiv. Och så förstås min skanner Imacon Flextight Photo som är spindeln i processen. Första frågan är – ska jag ha kvar utrustningen? Fråga två – kan jag finna ett sätt att använda utrustningen tillsammans med någon film som ger mig fotografier som jag tycker om. I slutändan har jag också en dröm om att kunna erbjuda analoga fotografier som utskrifter i begränsade upplagor på konstpapper, om resultaten faller mig i smaken.
Jag kommer att fotografera digitalt som vanligt framöver, med min fantastiska Sony A7r II och trotjänaren Sony A99, men under en tid också smyga med den analoga kameran och fotografera när andan faller på. Jag har köpt in tre nya filmer. De svartvita filmerna Illford Delta 100 och Kodak Professional TMax 400 och den negativa färgfilmen Kodak Proffessional Ektar 100. Jag är också intresserad av att testa någon svartvit film med högre ljuskänslighet och någon av Kodaks Portrafilmer.
Fotografiet som jag visar här är fotograferat med Kodak Professional TMax 100.
Det framkallar ett sebegär. När jag tittar på de stora svartvita negativen på ljusbordet.
Nya bilder men ändå gamla.
Jag tror. Att jag laddade 120-filmen i min kameran sommaren 2013. Jag fotograferade några bilder då, några året därpå och de två sista för några veckor sedan. 10 bilder totalt.
Nyfiken är jag.
Undrar om det finns någon bild som blev bra?
Igår.
Helt plötsligt längtade jag efter en analog bild. Jag fann ett gammalt svartvitt negativ som jag redan hade skannat men ej bearbetat.
Jag vet inte exakt när jag fotograferade den. Det kan ha varit 1997, eller 1998. Jag hade en gammal mellanformatskamera, Mamiya RB67 Pro S med två objektiv. Den var tung, tog mycket plats och det läckte ofta in ljus på filmen, vilket var förödande. Men – ibland blev det en bild som jag kunde använda.
Bilden fotade jag vid Kultsjöån. Jag tror jag använde objektivet Mamiya 180/4,5, ett polarisationsfilter och ett stativ för en kunna ge bilden en längre slutartid.
Hur som helst, nu kom en gammal bild i dager…
Min morfar älskade musik.
Allra bäst trivdes han när han fick ta fram dragspelet och spela för oss. Glädjen i tonerna han spelade smittade av sig, både på honom själv och till oss som lyssnade.
När bilden på det svartvita negativet trädde fram i sin rätta skepnad minns jag augustikvällen. Snart åtta år har gått sedan ögonblicket förevigades. Och det var mycket speciellt.
